Jag föddes i Köpenhamn. När jag var sex år flyttade vi till Sverige. Det var där det började, känslan av att inte räcka till. Språket var ett hinder. Danskan och svenskan krockade och jag kunde aldrig riktigt uttrycka mig som jag ville. Jag försökte prata, men allt lät fel. Det spelade ingen roll hur mycket jag kämpade, det var som att jag alltid låg ett steg bakom.

Jag var rastlös, sprängfylld av energi men utan riktning. Lärarna såg det som ett problem. De ville placera mig i särskola. "Det blir nog bäst så," sa de, som om de redan bestämt att jag aldrig skulle klara mig i en vanlig skola. Men min mamma sa nej. Hon såg något i mig som ingen annan såg. Hon trodde på mig när ingen annan gjorde det. Och i det mörkaste, där tvivlet var som starkast, blev hennes tro en livlina.

När det sista året närmade sig i grundskolan, kom en ny stämpel: "misslyckad i matematik". Utan godkänt betyg fanns ingen plats för mig på gymnasiet. Det var ett slag i magen. Jag hade kämpat, men det var inte tillräckligt. Och där, i den tunga känslan av misslyckande, fanns en röst som viskade: "Varför försöker du ens?"

Jag minns hur ångesten ökade när jag öppnade brevet med betygen. Min puls dunkade i tinningarna. Där stod det svart på vitt, jag hade misslyckats. Jag ville slita sönder pappret. Men jag gjorde det inte. Istället satt jag där, med pappret i handen och lät det sjunka in.

Det hade varit enkelt att ge upp. Att acceptera det jag alltid fått höra, att jag inte var smart nog, inte bra nog. Men en andra chans dök upp: sommarskola. Jag tog den. Jag kämpade. Jag klarade det.

Och något förändrades.

Jag gjorde ett löfte till mig själv: Aldrig igen.

Aldrig igen skulle jag låta någon annan definiera mina gränser. Aldrig igen skulle jag acceptera en verklighet jag inte var nöjd med.

På gymnasiet insåg jag något avgörande – det enda jag kunde kontrollera var min kropp och mitt sinne. Det som en gång varit mitt största hinder, matematiken, blev en av mina största segrar. Men det slutade inte där.

Jag insåg att om jag kunde bemästra ett ämne som jag tidigare kämpat med, kunde jag göra samma sak med alla andra ämnen. Sakta men säkert såg jag resultaten, ämne efter ämne föll på plats och mina betyg sköt i höjden.

När jag slutade vänta på rätt känsla och istället började agera, dag efter dag – hände något. När jag gav av min tid, min kraft, mitt fokus… då började livet svara.

Det fanns inga genvägar. Bara det mest underskattade av allt: disciplin.

Och med disciplin följde något större, ett system, en riktning.

Den lärdomen blev en av de dyrbaraste jag någonsin fått:

Förändring är inte en känsla.

Det är en handling.

Ett beslut.

Ett mönster som upprepas, tills det formar dig till den du vill vara.

Jag utbildade mig till sjuksköterska och tog examen. Men något skavde. Sjukvården behandlade symtom, men ingen pratade om orsakerna. Ingen lärde ut hur man lever för att aldrig behöva bli patient.

Jag såg det varje dag – människor som kämpade mot sina kroppar, mot sina tankar, men som aldrig fick de verktyg de egentligen behövde. Jag insåg att jag ville mer. Jag ville hjälpa människor att ta makten över sina egna liv.

Där kom PLC in i bilden. Här kunde jag göra skillnad. Inte med snabba lösningar, utan genom att hjälpa människor att bygga system för hälsa, energi och mental klarhet – på riktigt. Jag såg det som en ny chans. En väg att ge tillbaka. Att visa andra att det alltid finns en väg framåt, oavsett var du börjar.

Idag driver jag ett företag inom företagsutveckling och är en del av PLC. Varje motgång, varje kamp, varje gång jag rest mig när allt inom mig ville ge upp - allt har lett mig hit.

Om jag har lärt mig en sak i livet, så är det detta:

Omvärlden kommer att försöka pressa dig in i en box. Den kommer att tala om för dig vem du är, vad du kan och vad du aldrig kommer att kunna göra.

Du är inte vad de säger att du är.

Du är vad du bestämmer dig för att bli.

Och det börjar i det ögonblick du säger: "Jag vägrar låta någon annan skriva min historia."